En enää muista tarkasti kuinka vanha olin saadessani ensimmäisen hoitoponini. Olisinkohan ollut 12-vuotias? No ei sillä ole niinkään paljon merkitystä - pääasia on, että muistan edelleen tänä päivänä yhtä elävästi sen fiiliksen ja ne ajatukset joita päässäni pyöri tuossa iässä.
Olin aito heppatyttö.
Sellainen, joka piirteli kouluvihkot täyteen hevosia.
Jolle opettaja sai muistuttaa, että välillä voi lukea muitakin kuin heppakirjoja.
Muistan sen suunnattoman ilon saadessani kunnian hakea ratsastuskouluhevonen tarhasta. Tai miten paljon ylpeyttä tunsin niinä kertoina kun sain auttaa karsinoiden siivoamisessa tai ruokien jakamisessa. Miten kateellinen olinkaan, kun isot tallitytöt saivat taluttaa hevoset kesälaitumelle ja me pienet saimme vain kävellä vieressä.
Sitten tuli Hot Shot, ensimmäinen oma hoitoponi. Pidin sen harjat hyvässä järjestyksessä, puunasin varusteita, hoidin ponia ja kirjoitin tallipäiväkirjaan muistiinpanot. Olin iloinen tästä kunniatehtävästä - yksi elämäni suurimmista haaveista oli toteutunut. Mutta nuoren ratsastuskouluratsastajan haaveet eivät kuitenkaan loppuneet siihen, ei lähimainkaan. Luin ahkerasti kirjastosta lainaamiani Hevoshulluja ja jatkoin haaveilua. Olisipa upeaa päästä laukkaamaan isolla niityllä hienolla hevosella. Pääsisinpä kilpailemaan. Miten hienoa olisikaan saada enemmän vastuuta! Pääsisinpä ratsastamaan itsenäisesti...
Jag minns inte längre exakt hur gammal jag var när jag fick min första skötponny. Kanske 12 år? Det spelar inte så stor roll - huvudsaken är att jag fortfarande än idag kommer ihåg den känslan och de tankarna som jag hade då.
Jag var en riktig hästtjej.
En sådan som ritade hästar överallt i sina skolböcker.
Som läraren fick säga åt att någon gång läsa andra böcker än hästböcker.
Jag kommer ihåg vilken enorm ära det var att få hämta in en ridskolehäst från hagen. Eller hur stolt jag var dom gångerna jag fick hjälpa till med att mocka eller dela ut mat till hästarna. Och hur avundsjuk jag var åt de större skötare som fick leda hästarna till sommarbetet när vi småtjejer bara fick följa med och titta.
Sen kom Hot Shot, min första riktiga skötponny. Jag såg till att hans ryktlåda var välorganiserad, jag polerade hans utrustning noga, tog hand om honom och skrev noggranna anteckningar i hans dagbok. Jag var så glad att jag hade fått det viktiga uppdraget att vara hans skötare - en av mina största drömmar hade gått i uppfyllelse. Men den unga ridskoleryttaren man var så slutade inte mina drömmar där. Jag läste igenom alla Min Häst-tidningar och fortsatte att drömma. Hur underbart det skulle vara att få galoppera full fart på en stor äng med en fin häst. Eller få tävla. Och hur underbart vore det inte att få lite mer ansvar! Åh om jag ändå bara fick rida ensam nån gång...
 |
| Viking, Elokuu/Augusti 2014 |
Yli kymmenen vuotta on kulunut ja tässä sitä ollaan: moni haave on tässä vuosien kuluessa toteutunut. Olen laukannut useammalla pellolla ja metsäpolulla kuin mitä pystyn laskemaan, olen päässyt kilpailemaankin, olen saanut ja joutunut ottamaan todella paljon vastuuta ja ratsastanut enemmän itsenäisesti kuin ohjatusti. Löytyykö siis enää mitään, mistä voin haaveilla vai ovatko kaikki toiveeni käyneet toteen?
Kyllä. Ei.
On päiviä jolloin olen todella tyytymätön tilanteeseeni ja päädyn selaamaan Hästnetin myytävät-palstaa. Selaan hetken, löydän juuri sen hevosen jonka haluaisin ostaa ja sitten suljen selaimen. Ei nyt. Nyt ei ole aika omalle hevoselle.
Sitten tulee se kaunis kesäpäivä milloin olen koko päivän tallilla, minulla on kolme hevosta hoidettavana ja/tai ratsastettavana eikä mihinkään ole kiire. On vain minä ja hevoset. Ratsastan ensimmäisen hevosen, siivoan kaikkien karsinat huolellisesti ja kiirehtimättä, menen toisella hevosella maastoon ja sen jälkeen teen vielä kolmannen hevosen kanssa onnistuneen koulutreenin. Pysähdyn ajattelemaan ja muistan mitä tein ja mitä ajattelin 14 vuotta sitten. Silloin tajuan, että elän unelmaani NYT. Olisinko silloin osannut kuvitellakaan miten hyvin asiani tulevat olemaan tulevaisuudessa? En. En myöskään osaa tällä hetkellä kuvitella miltä elämäni näyttää tästä hetkestä 14 vuotta eteenpäin. Voi hyvinkin olla mahdollista, että katson silloin takaisin ja muistan mistä haaveilin 25-vuotiaana. Hymy hiipii aivan varmasti kasvoilleni ajaessani kohti tallia jossa minua odottaa ihan ikioma, hieno friisiläinen hulmuharja.
Det har gått över tio år och här är jag nu: många drömmar har gått i uppfyllelse genom åren. Jag har galopperat på flera ängar och skogsstigar än jag kan räkna, jag har fått tävla, jag har tagit väldigt mycket ansvar och jag har ridit mer ensam än på lektion. Finns det alltså något kvar att drömma om eller har alla mina drömmar blivit sanna?
Ja. Nej.
Det kommer dagar när jag är väldigt missnöjd med min situation och bläddrar igenom annonserna på Hästnet. Jag bläddrar en stund, hittar precis den hästen jag skulle vilja köpa och sen stänger jag fliken. Inte nu. Nu är det inte den rätta tiden för en egen häst.
Sen kommer den härliga sommardagen när jag är på stallet hela dagen, ska rida tre hästar och har inte bråttom någonstans. Det är bara jag och hästarna. Jag rider den första hästen, mockar noggrant för alla tre, rider ut med den andra hästen och avslutar dagen med ett underbart dressyrpass på den tredje hästen. Då stannar jag upp för en sekund och kommer ihåg vad jag gjorde och tänkte för 14 år sedan. Då förstår jag, att jag lever mina drömmar NU. Tror ni att jag skulle kunnat då se in i framtiden hur bra jag kommer att ha det? Nej. Inte heller kan jag se hur mitt liv ser ut 14 år famåt från den här dagen. Det är mycket möjligt att jag då ser bakåt och kommer ihåg vad jag drömde om när jag var 25 år gammal. Jag är säker på att just i den stunden kommer ett stort leende att sprida sig över mitt ansikte samtidigt som jag kör mot stallet där min helt egna, underbart fina frieserhäst med sin långa man väntar på mig.
Positiivisuus.
Olen äärettömän kiitollinen, että olen löytänyt niin monta ihanaa hevosenomistajaa joita saan auttaa heidän upeiden hevostensa kanssa. Homma toimii, luottamus pelaa kaikkiin suuntiin, hevoset ovat ihania, omistajat mahtavia ihmisiä ja ajatukset hevosenpidosta kulkee samaan suuntaan. Suomessa asuessani en ollut ollenkaan tottunut saamaan kehuja, en hevosten kanssa enkä työelämässä. Suomessa asiat ovat hyvin jos mitään ei kuulu. Täällä Ruotsissa kaikki on niin paljon positiivisempaa. Hymyillään, kiitetään ja arvostetaan.
Sivuhuomautuksena sanottakoon, että mätämunia löytyy joka paikasta - myös täältä... Ja samalla Suomesta löytyy tieysti poikkeuksen tekeviä hevosenomistajia. Mutta tämä teksti on nyt suuren suuri yleistys, muistakaa se. ;)
Voitte siis kuvitella miten iloiseksi tulin kun huomasin tämän päivityksen Maaiken omistajan sivulla. Muistetaan siis kiittää ja kehua toisiamme kun aihetta löytyy!
Ja tähän loppuun haluan tietysti vielä kertoa näin "julkisen" kiitoksen Maaiken ja Topangan sekä muiden satunnaisratsujen ihanille omistajille. Kiitos, kiitos!
Positivitet.
Jag är så oerhört tacksam att jag har hittat dessa underbara hästägare som jag får hjälpa genom att rida deras fina hästar. Allt funkar, vi litar på varandra, hästarna är härliga, ägarna underbara människor och tankarna kring hästskötseln går i samma vägar. I Finland var det jätte sällan man fick höra något gott, varken i stallet eller arbetslivet. I Finland är allt bra om ingen säger något. Här i Sverige är allt mycket mer positivt. Man ler mot varandra, tackar och uppskattar.
Dock så vill jag säga att det finns ruttna ägg överallt, också här. Samtidigt som det självklart finns undantag i Finland. Men den här texten är en stor generalisering, kom ihåg det. ;)
Ni kan alltså lätt förstå hur glad jag blev när jag såg det här inlägget på Maaikes ägares sida. Kom alltså ihåg att tacka och ge beröm när det finns anledning till det!
Och härmed vill jag avsluta det här inlägget genom att tacka "offentligt" både Maaikes och Topangas ägare och alla andra hästägare som jag har fått samarbeta med. Tack, tack!
 |
| Topanga, syyskuu/augusti 2015 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar